Psykoterapi
Psykodynamisk psykoterapi är ett gemensamt arbete för att förstå det som återkommer, väcker känslor eller begränsar livet. Genom samtalet kan samband bli synliga, invanda mönster rubbas och ett större handlingsutrymme växa fram.
Den mänskliga belägenheten
Vi har inte alltid klart för oss varför vi blir hämmade eller begränsade. Trots försök att göra annorlunda kan samma situationer återkomma, och ibland handlar vi på sätt som inte stämmer med den vi uppfattar oss vara eller vill vara. Det kan gälla hur nära vi vågar komma andra, vilka val vi gör eller hur mycket frihet vi tillåter oss själva.
Bakom svårigheterna finns ibland ett inlärt avstånd till egna känslor, behov och önskningar. Det kan visa sig som oro eller ångest, nedstämdhet, stress, sömnbesvär, återkommande relationssvårigheter eller känslomässig avstängdhet. Vi kan också få svårt att veta vad vi känner eller vill, att stå ut utan andras bekräftelse eller att stanna kvar när någon kommer nära. Det synliga symtomet berättar inte alltid hela historien.
Att hålla känslor och behov på avstånd kan en gång ha varit nödvändigt för att klara oss, bevara viktiga relationer eller vara den vi behövde vara. Sådana sätt att skydda oss kan leva kvar långt efter att förutsättningarna förändrats och med tiden själva bli begränsande.
Det är i denna mänskliga belägenhet som psykoterapin tar sin början.
Hur psykoterapin går till
Psykodynamisk psykoterapi följer inte en på förhand fastställd manual. Arbetet får riktning genom det du söker hjälp för, samtidigt som formen är öppen för det oväntade. Du behöver inte komma med ett färdigt ämne eller berätta din historia i rätt ordning. Det som känns angeläget, återkommer eller blir svårt att tala om kan vara en början.
Öppenheten innebär inte att jag är passiv. Jag lyssnar efter samband mellan det du berättar, de känslor som väcks och hur du försöker hantera dem. Jag kan ställa frågor, stanna upp vid skiften eller motsägelser och uppmärksamma när samtalet rör sig bort från något betydelsefullt. Att resonera sig bort från en känsla, anpassa sig efter förväntningar eller undvika ett ämne betraktas inte som fel, utan som något att bli nyfiken på: Vad skyddar det, och vad blir samtidigt svårare att nå?
Terapin är inte en systematisk genomgång av det förflutna. Din historia blir betydelsefull när den hjälper oss att förstå varför något i nuet får den form det får. Huvuddelen av arbetet ägnas åt det som är aktuellt i ditt liv: känslor, tankar, val och relationer.
Även det som händer mellan oss kan ingå i arbetet. En fråga, en tystnad eller något jag säger kan göra ett återkommande mönster synligt medan det pågår. När det undersöks i en verklig relation behöver förståelsen inte stanna vid en intellektuell insikt, utan kan förankras i en känslomässig erfarenhet som vi undersöker tillsammans.
Syftet är inte bara att förstå varför ett mönster finns, utan att gradvis kunna känna igen det när det uppstår och få större frihet att handla annorlunda.
Den terapeutiska hållningen
Inget mänskligt är mig främmande.
Det du berättar ska inte mötas med moraliserande, tillrättalägganden eller en brådska att göra erfarenheten mindre obehaglig. En alltför tidig tröst eller optimism kan skapa avstånd. Arbetet innebär därför att vi stannar kvar tillsammans i det svåra, utan att släta över eller skynda vidare.
Relationen är mänskligt jämlik men professionellt asymmetrisk. Du ska inte behöva bära mig eller ta hand om mina reaktioner; det är mitt ansvar att värna ramen och hålla uppmärksamheten riktad mot dig. Symtom, försvar och återkommande mönster förstås inte enbart som fel, utan också som försök att skydda något viktigt. Det som begränsar dig i dag kan en gång ha varit det bästa tillgängliga sättet att bevara balansen.
Trygghet utan utforskande leder lätt till stagnation. Utforskande utan trygghet leder lätt till vilsenhet. Utveckling kräver båda. När tilliten blivit tillräckligt bärande kan det invanda rubbas och det som hållits på avstånd bli möjligt att känna, tänka och bära. Med tiden kan också det bundna frigöras och användas: vrede till gränssättning, sorg till sörjande, längtan till riktning och rädsla till urskiljning. När nuet kan mötas på ett nytt sätt behöver framtiden inte enbart bli en upprepning av det förflutna.